Ja, vad ska man säga. Gavin var ju en person som jag var smått kär i för runt fyra år sedan. Det var inte så att jag var kär i honom som person utan jag var kär i hans musik, den tilltalade mig som ingen annan musik gjort tidigare. Jag har gråtit, skrattat och bara levt livet till hans vackra toner. Så nu var det äntligen dags för mig att skåda honom på scenen, och han gjorde mig allt annat än besviken. Men vilken jävla poser han är ändå! Han vet om att kan sjunga riktigt bra, att han har sköna låtar och att han ser bra ut så han bara leker runt på scen, vickar på höfterna och vinklar micen åt alla hål förutom framåt. Men ja, bra var det minst sagt!

 

 

 

 

 

 

 

 

Tänk hur lycklig den 15-åriga Emma hade blivit om hon hade vetat om att hon en vacker dag skulle få vistas i samma rum som Gavin.