Trots att herr Hellström sjunger orden "Fast du vet att hälften av de som kämpar går under, och hälften av de som älskar exploderar," så blir hon inte rädd. Inte idag. För ett halvår sen hade hon kanske blivit det, men nu vet hon bättre. Känslan av att älska någon är mäktigare än något annat på jorden. 

 

Torsdag den 30:e maj klockan 03.44. Att sitta på en bänk på Observatiorielunden mitt på Östermalm och titta på soluppgången i en nyupptäckt kärleks famn, från den rassliga högtalaren i hans mobiltelefon hörs Håkans vackra sång. Fri till slut sjunger han nog. Och det är precis vad hon känner. Frihet. Världen står för hennes förtter, och hon kan göra precis vad hon vill med den. Allt är möjligt, inget är omöjligt. Trots denna insikt gör hon inget, hon bara sitter där, så jävla nöjd med livet. Trots att hon inte får kyssa honom eller dylikt, hon är bara så lycklig över att få vara där med honom. 

 

Hon är en sådan person som brukar påstå att hon lever i det komplexa, svårfunna nuet. Så när hon hör orden "och bakruntan är skitig som fan, men det spelar ingen roll för jag ser mig aldrig om, och jag ser aldrig fram," inser hon att de stämmer nog mer in på henne än någon annan på jorden. Det är ingen konst, det gäller bara att inte bry sig för mycket om saker som inte går att påverka. Det är inte heller som så att hon har några storslagna drömmar, hon blir väl egentligen mest nöjd med det som blir. Mål har hon självklart, men inget allt för storslaget. Det är inte så att hon inte tror på kärlek vid första ögonkastet, hon har bara aldrig upplevt det själv. Per dags dato är hon också bergsäker på att hon aldrig kommer få uppleva det, för hon har hittat den personen hon vill spendera restan av sitt liv med, trots att hon hatar klyschor och allt som är vanligt förekommande. "Hur kan man vara så säker på något sådant?" undrar hon nu när hon sitter i sitt flickrum och Håkans låtar spelas om och om igen. Man bara vet det, antar hon. Hon vill dela hela sitt liv och alla sina händelser med honom. Att bara vilja se honom lycklig, och att samtidigt veta att han är lycklig med henne; det är det som är kärlek.

 

På tal om saker som är vanligt förekommande så brukar så kallade "par" ofta välja ut en sång som de kallar "vår låt". Något sådant har hon egentligen aldrig riktigt trott på, realisten i henne vet att hon kommer hata låten från och med den dagen de gör slut. Därmed får man absolut inte välja en låt från en artist som man vill fortsätta lyssna på hela livet. Det blir här jobbigt för henne att veta att Håkan Hellströms låt "Fri till slut" får henne att tänka på honom. Den får henne att tänka på den morgonen, den soluppgången, den dagen efter studenten, då allt började. Hon kommer på sig själv med att inse att detta inte är något att göra åt vid det här laget, det som har hänt har hänt och den låten är honom, hon vet nog innerst inne vilken låt det är som är deras. Och vad spelar det egentligen för roll när hon trots allt vet att hon kommer älska den här mannen för resten av sitt liv?

 

Den stora gula solen står nu ståtlig i himlens östligaste punkt, låten är slut, och det är dags att gå hem. Men tro inte att det är slut här, allt har bara börjat.