Det gungar till. I högtalarna hör han pilotens mörka, maskulina röst som säger att de har fått ett litet problem, det är ett åskmoln över London så de blir tvungna att landa på en flygplats en bit utanför. Bara jag får komma ner på marken, tänker han för sig själv. Att flyga är det värsta han vet eftersom han bara har gjort det några få gånger förut i sitt liv och han blir lika nervös varje gång. Dock är han extra nervös den här gången. Han ska komma tillbaka hem efter fem år. Han vet inte hur allt är hemma längre, är huset fortfarande gult eller är det ommålat? Har hans mamma återhämtat sig efter faderns bortgång än? Han har ingen koll. Så småningom brusar det till i högtalarna.

 

"Klart för landning," hör han piloten säga. Tack gode gud, snart har han fötterna på marken igen, stabilt och säkert.

 

Han kommer på sig själv med att sitta i en taxi. Han var lite halvborta sedan han fick höra att han skulle landa, allt han gjorde gick per automatik men nu är han på banan igen och är mer nervös än någonsin. Allt ser så annorlunda ut. Han vet inte riktigt om han kommit rätt. Taxichauffören babblar på i framsätet men han lyssnar inte. Det enda han märker är hur allt har förändrats. Inget är sig likt. Nya byggnader överallt. Han ser lite halvtaskigt eftersom vattendroppar har placerat sig på andra sidan glaset. 

 

Här är det, hans hem. Men det känns inte riktigt rätt. I hela sitt liv har han älskat den här staden, han ville inte åka till Indonesien, men han hade inget val. Man måste sköta sin plikt. Hans var att skjuta andra människor. Det hade varit hemskt där, men ändå så befriande. Varje gång han dödade någon fick han skuldkänslor, men det hade han egentligen inte tid med, det var bara att gå på nästa offer. Krig är det sämsta sättet att göra upp, det finns så många andra sätt att göra det på, till exempel att prata ut. Men hur mycket bättre blir det då? Jovisst, betydligt fler människor skulle överleva, men när det gäller att göra upp mellan två länder är trots allt krig det mest effektiva. Han mönstrade för att kunna hjälpa sitt land i nöd, inte för att invadera och förstöra ett land på andra sidan jorden. Han är så glad att han har fått åka därifrån.

 

Han fokuserar på alla byggnader de passerar. Där står huslängorna uppradade som de alltid har gjort, vad finns bakom de rödbruna tegelfasaderna? Han minns att han brukade höra musik och skratt komma ut från lägenheternas numer stängda fönster. Vad har hänt? Har hela staden tappat sin livslust? Eller är det bara han som har fått ett nytt sätt att se saker? Två ungdomar går på trottoaren, deras ansikten är dystra och grå och de säger inte så mycket till varandra eftersom de verkar tänka på annat.

 

"Var är alla?" frågan riktar han mot taxichauffören.

"Jag vet inte riktigt, men jag kan tänka mig att det är ganska många som reser till varmare platser såhär års. Dessutom så är ju inte vädret särskilt bra så jag antar att de flesta försöker stanna inomhus," är det svar han får. Hur ska man tolka det? Att alla flyr från London bara för att termometern visar någon grad lägre? Eller att de är rädda för lite vatten? Nej, det här tolererar han inte. 'Det finns inga dåliga väder, bara dåliga kläder' var ett uttryck han fått höra ofta som liten pojke. Inte för att han någonsin klagat på vädret särskilt mycket, det var egentligen hans pappa som gjorde det och då svarade hans mamma på detta sätt. Han hade alltid tyckt att det var så otroligt smart sagt, han tröttnade aldrig på att höra det. Till slut blev det nästan hans motto, för han har alltid älskat att leka ute i regnet. Fast på senare år har det blivit så att han ofta tagit promenader när det regnet, bara för att det är så otroligt avkopplande. Att gå där under paraplyet iförd regnjacka och gummistövlar och plaska genom varenda grop som samlat vatten.

 

Chauffören fortsätter prata på men han lyssnar inte längre, hans blick fastnar på en byggnad han känner igen så otroligt väl, han vet hur varje centimeter av den där byggnaden ser ut, invändigt och utvändigt. Där ute ligger skolan han spenderade nio år av sin barndom i. Han ser inga barn ute på skolgården. Det är tomt men ändå svingar gungorna fram och tillbaka, han kan höra hur de gnisslar. Det ser ut som på film, när det ska få människor att känna obehag, han ryser till. Var är alla? Borde inte barnen vara ute och spela boll medan lärarna tittar på och ser till så inget händer? Var är alla små flickor som brukar hoppa rep? Så småningom ser han ett barn springa över skolgårnen med regnstället på. Om det är en flicka eller pojke kan han inte riktigt fastställa. Allt är grått, regnet piskar mot fönstret och det är den tiden på året då det blir mörkare för varje dag. Han har alltid gillat hösten, de mörka kvällarna man sitter inne och det enda ljuset är från den öppna spisen som värmer huset så bra. De tända värmeljusen på glasbordet i vardagsrummet. Sitta och spela Alfapet med föräldrarna. Att han fyller år i oktober förstör inte direkt denna årstid, uppvaktningen på morgonen innan alla åkt till jobbet, den finaste maten han kan föreställa sig. Han saknar sitt hem så mycket, allra mest saknar han de små detaljerna. Saker som att tidningen låg framme på köksbordet varje morgon så han kunde läsa den när han åt frukost, att det alltid var någon hemma när han kom hem från jobbet så att han aldrig kände sig ensam. De flesta av hans kompisar hade redan flyttat hemifrån när han åkte till Indonesien men han har aldrig riktigt velat göra det. För det första så var han bara 21 år när han åkte och just nu vill han bara umgås med sin mamma. Prata med henne, se hur hon mår, han vill prata om sin pappa. Förmodligen fäller de några tårar tillsammans, men vem sulle inte göra det? Begravningen är snart, men kommer han klara av det? Han önskar att han var hemma i London när det hände. Han kunde tyvärr inte hjälpa till på något sätt, men det är klart; är man på andra sidan jorden så blir det svårt att rädda sin far från cancer. 

 

"Framme," hör han taxichauffören säga. Han tittar upp mot den ljusgula villan där han växt upp. Hjärtat slår fortare och han sitter som fastklistrad i sätet, kroppen känns så tung och han vet inte om knäna klarar av tyngden eftersom de skakar. Tänk om hon inte är hemma, eller om hon inte vill att han ska komma hem? Vad gör han då? Tänk om hon ångrar sig så fort hon ser honom, hon kanske önskar att han aldrig kommit hem från Indonesien. Vad vet han? Inte en enda lampa är tänd i huset. Han ser dock ljuset från ett stearinljus i det rummet som under hela hans barndom varit köket. Han ser ytterdörren öppnas men ingen kommer ut, inget mer händer. Under tiden slår han hjärta ännu snabbare. Tänk om det är någon där inne med hans mamma. Tänk om det är någon som vill henne illa, nu står han inte ut längre! Efter de två sekunderna som kändes som fem minuter ser han sin mamma smyga ut genom dörren. Hon ser riktigt sliten ut, som om hon inta har sovit på flera veckor, men det stör honom inte. Man kan se hennes tänder, mungiporna är nästan uppe vid öronen. Ett sådant leende har han inte sett på flera år. Det smittar av sig, och så småningom får han kraft och stiger själv ur taxin med ett leende på läppanra, deras blickar möts och han släpper allt han håller i sina händer och springer fram till henne, nu är han äntligen hemma.